+  Psykodynamisk psykoterapi 

En del människor vet direkt vad de vill med en samtalskontakt -”Jag vill gå i psykoterapi” och vet vilka problemområden de vill arbeta med. 
Andra behöver mera tid att formulera sina problem.

Problemen som det handlar om är av mycket varierande slag som t ex depressivitet, ständig känsla av oro och ångest,
eller tankar och fantasier som kan vara skrämmande. Många söker för att de ser att förstörande mönster upprepar sig i
deras nära relationer, och önskar förstå och bryta dessa upprepningar. 

Min erfarenhet är att det finns stora fördelar med att göra en bra plattform innan den egentliga samtalsbehandlingen startar.
Tillsammans fångar klienten och jag de problemområden som vi ska arbeta med. Jag brukar i samband med denna
formulering av besvären ägna en del tid till utredning av ev. andra psykiatriska/psykologiska problem som kan finnas
parallellt med de besvär man söker för.  

Det går oftast till på så sätt att klienten får fylla i ett självskattningsformulär som vi sedan tillsammans går igenom för ett diagnostiskt ställningstagande. Erfarenheten säger mig att många som sökt hjälp tidigare aldrig fått veta sin psykiatriska diagnos,
trots att de haft långvariga psykiatriska/psykologiska kontakter. Problemformulering blir basen för samtalsbehandlingens
upplägg. 

Min psykoterapeutiska utbildning bygger på en psykodynamisk grundsyn och för att vidareutveckla denna deltog jag
iett projekt helt inriktat på kvinnor med självskadebeteende och med Bordeline personlighetsstörning. Jag lärde mig där en
manualiserad behandlingsform enligt dr Otto Kernberg s.k. TFP (Transference Focused Psychotherapy). De senaste åren har
jag varit med att utveckla MBT (Mentalization Based Treatment) som också främst är utvecklad för människor med personlighetsstörningsproblematik. MBT vilar på anknytningsteori och teorier om mentalisering. MBT har dock ett betydligt
vidare användningsområde – depressionsbehandling, stöd åt nyblivna föräldrar, aggressionsproblematik, m.m. 

I båda dessa behandlingsformer är fokus främst på här- och nu-situationen, dvs. fokus är inte på barndomen i första hand.
Metoden bygger på att klienten och terapeuten tillsammans problematiserar vad som händer i den terapeutiska relationen,
och vad som på motsvarande sätt händer mellan klienten och andra viktiga personer i klientens närhet. Självfallet är det
tillåtet att prata om sin barndom och upplevelser förknippade med den, men huvuddelen av arbetet ligger inte där, vilket
skiljer sig till viss del från mera traditionell psykodynamisk psykoterapi.                                                   Fortsätt till sida 2